tisdag 26 december 2017

Expedition Vildmarkshunden på Upplandsleden 2018

Jag har länge funderat på att gör någonting "äventyrligt", utföra  en expedition av något slag och nu ska det ske! 2018 ska det ske!

Jag SKA gå Upplandsledens alla etapper! Jag och hundarna ska gå alla 40 milen, Jag kanske inte tar med alla 4 på alla turer, det beror lite på hur terrängen och underlaget är och dagsformen på mina äldre hundar.

Upplandsleden består av 31 etapper indelade i 3 fristående avsnitt:
Huvudleden är totalt 25 mil lång med start vid Sunnerstastugan i Uppsala och slut i Älvkarleby
 Västerleden startar vid Siggeforasjön och slutar i Härjarö
Mellanleden är den kortaste delen, bara 3 mil och går mellan Bålsta och Skokloster.

Vi kommer starta med Huvudleden och försöka beta av den från början. Vi börjar med etapp 1 Sunnerstastugan - Nyby via Lunsentorpet och Fläktanstugan, en sträcka på 8,5 km. Men startdatum är inte klart än men inom en snar framtid!

Jag kommer att ta den tid det tar med förhoppning att kunna klara av det under 2018 men kommer inte stressa fram det för målet med denna expedition är att läka från stressrelaterade problem.
Hundarna kommer att bära klövjeväskor med deras mat och vatten och jag bär min egen ryggsäck med ett innehåll jag kommer att skriva om i ett eget inlägg senare.




fredag 8 december 2017

I de vilda djurens tjänst

Såg ett inlägg på Facebook i kväll som gjorde mig illa berörd, en duva hade setts på Stora Torget i Uppsala och den var skadad och personen i fråga visste inte var man kunde vända sig, förutom till viltrehablitieraren som svarade på inlägget. Nu försvann duvan från platsen och vart ej återfunnen.
Att inte den hade kunnat snabbt kunnat fått hjälp gör mig illa berörd då detta var mitt jobb, min kallelse här i livet under 6 års tid som heltidsanställd kommunal viltvårdare. Fick vi ett samtal om ett skadat djur i någon av Uppsala kommuns tätorter så åkte vi, ofta även på helgerna och storhelger. Vi hade ett ansvar för de vilda liven i Uppsala Kommun och det ansvaret tog mycket tid som vi gärna gav bort till förmån av de vilda liven. Visst vi sköt en hel del också där vi hade uppdrag av företag och föreningar för att människan tar över djurens plats i naturen.
I bland hann vi inte fram till det skadade eller sjuka djuret för att förkorta deras lidande eller kunna ta det till en viltrehabiliterare som kunde rädda livet på det. Jag har suttit med harungar, rävungar eller fågelungar i knät för att köra dem till räddningen. Jag har hämtat en skäggdopping som landat på en blöt väg i tron om att det var vatten. Jag har räddat igelkottsungar vars mamma hade blivit påkörd för att sedan släppa ut dem på en säker lokal och sett dem växa och äta den mat vi ställde ut åt dem. Jag har kört ut oändligt många 100 kg fågelmat till våra 12 foderstationer runt Uppsala under vintrarna. Vi rensade 100-tals fågelholkar varje vår, ja listan är lång av vad vi utförde för djuren i Uppsala med stolthet. Vi hade eftersöksjour vart femte vecka, jag hade två veckors jour under en period, där vi var tillgängliga dygnet runt då vi fick rycka ut på viltolyckor på vägarna eller när svanen i svandammen blev sjuk och den fick åka i min hundbur en lördag eftermiddag. Ni kan väl bara gissa vad med övertid vi hade varje år, men det gjorde inget för det var vårt kall.

Sen vart det nya tider, nya prioriteringar och viltvården lades ner helt och lades på entreprenad och sköts från Stockholm. Jag förlorade min identitet och mitt kall.

Nu sköts det från Stockholm och hjälpen kan dröja någon dag och då är det bara på kommunal mark som djuren får hjälp. Det är sorgligt att djuren inte får hjälp när de behöver den.






Spårning med Loke

I går var Loke och jag ute i skogarna runt Åkra, Vendel, för att försöka spåra upp en förrymd rottweilertik som försvann dagen innan.
Han fick upp ett spår ganska snabb och markerade flera fläckar där tiken kissat, hon löper, med bestämda steg drog han med mig djupare in i okända skogar. Men efter drygt 2.5 km in i skogen börjar han bli trött, blöt och tveksam och då beslutar jag mig för att bryta, efter sista kissfläcken ca 800 meter in i spåret har vi inte sett några fler spår men i och med att han var så målmedveten hela tiden ville jag inte bryta. OM han har spårat henne hela tiden det vet jag inte. Det vet bara Loke.

Jahapp där stod vi 2.5 km in i okänd skog och skulle leta oss tillbaka, hundens ägare hade gett upp för han hängde inte med, men jag plockade fram telefonen för att se på kartan var jag var någonstans, men f-n vad svårt det att manövrera en smartphone med blöta fingrar! Fick tillslut stoppa både telefon och handen under armen innanför jackan för att torka så jag kunde se var jag var för att kunna gå till vägen. Men jag fick en riktning och började gå genom snårig skog, över hyggen och genom väldigt vacker skog, såg en älgko och hittade tillslut tillbaka till vägen.

När jag är ute så här är jag aldrig orolig att inte hitta tillbaka, har jag märkt utan det är mer spännande att röra sig på okänd mark och känna att jag har lite kontroll, karta är alltid bra men en gps är nog bättre. Sen hade jag packat ryggsäcken med vätska, energibarer mm men tokskalle som jag är låter jag den ligga kvar i bilen. Detta svor jag över när jag blev törstig! Det gör jag inte om!

Hittat en ny app, eller ja två appar som man kan koppla i hop och få en 3D film på den stäcka vi gick, skitkul att se! Länkar den här nedan. Inte hela sträckan kom med för jag glömde att slå på appen när vi startade. Apparna heter endomondo och Relive. Dessa kommer jag att använda mycket!

https://www.relive.cc/view/e1041410023

En sak som jag måste investera i är ett mobilskydd för väta så jag kan använda den trots jag är blöt om fingrarna, jag tar ju en hel del bilder när jag är ute. Även om jag vill ha en ny liten kamera också för att spara på mobilen lite. Eller varför inte en goprokamera, eller både och! Blir till att spela på lotto ser jag! GPS med sändare till hund, kamera och goprokamera! Billigt!

Tack för mig!




söndag 3 december 2017

Text som betyder något


Jag lyssnar på musik men lyssnar sällan på texten och dess innebörd men denna hör jag på alla sätt och vis. Den träffar verkligen rätt i mina öron och det är en låt som får mig att komma i gång när det är lite tungt i huvudet, som det är i dag. Den går på repetition och gärna högt så jag kan skråla till den! Skönt att höra texten och känna igen sig i den.


Keep on Walking av Salem al Fakir



I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I have a long road ahead of me It's cloudy and dark it's hard to see Will I ever get through to the end? Been down this sling so many times before And I told myself I would do it no more Now I'm back on the same road again I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking There's some twists and turns I've gotta clear But when I'm done the end will soon appear I can leave my troubles behind I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I never stopped believing I know what I should do, just let the light guide me through I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking

lördag 2 december 2017

Reflektioner

Så här mer än en vecka efter Rio´s äventyr så har jag reflekterat en hel del, hur sjukt det må än låta och missförstå mig inte jag vill inte att mina hundar ska rymma MEN att leta efter Rio på för mig okända marker gav mig en sån adrenalinkick! Att slänga på mig ryggsäcken med den utrustningen jag behövde om jag hittade Rio nedkyld och skadad. Att ha fart i benen. Att orka så mycket som jag gjorde. Att ha ett mål med strapatsen. Att på ett säkert sätt ta mig fram i bitvis ganska svår terräng. Att undvika att gå vilse. Att hitta snabbaste vägen tillbaka när hunden i fråga är omhändertagen och är i ett varmt hus sedan kl 19 kvällen innan.

Den känslan har inte lämnat mig. Jag har alltid haft en längtan att ge mig ut på äventyr, uppleva och upptäcka för mig okända marker men livet har inte gått i den riktningen. Kanske är det en rädsla som håller mig tillbaka, kanske till en början i alla fall, kanske lyssnar jag för mycket på andra i min närhet som säger åt mig att växa upp och jobba vilket jag gjorde i stället för att göra det jag ville.
Jag jobbade och mobbades på mitt arbete tills jag drabbades av utmattningssyndrom för nu sex år sedan, ja den historian finns i början av blogginläggen så läs den där om ni är intresserade.

Sedan dess har jag famlat i mörkret för att hitta tillbaka till den Martina jag vill vara, att hitta något som får mig att vilja vakna upp om morgon och känna glädje att jobba.
Kanske hittar jag aldrig tillbaka men det gäller att göra det bästa av livet i alla fall.

Men där,mitt på ett jättestort hygge,så kände jag mig hel. Så, KAN man bli äventyrare så här på äldre dar, lite rund och kondisen kunde vara bättre? KAN jag det?  Behöver ju inte bestiga Mount Everest eller cykla runt jorden, tror inte familjen min går med på det.. eller? Kanske de vill ha lugn och ro ett tag...;) 

När drar vi?


fredag 24 november 2017

Rio, den lilla busen

Häromdagen var jag ut med Rio och Karma ut i skogen för att samla granbarr till salva, det var planen i alla fall.. Rio fick upp ett spår och drog järnet, jaja han kommer snart tillbaka, han brukar inte vara borta mer än några minuter, jag har pejlen på honom, det är lugnt.. ja så gick mina tankar. Men strax innan jag släppte honom så fick jag en känsla att i dag kommer något att hända, att kortet jag tog är det sista och ändå släppte jag honom och det ångrar jag, att jag inte lyssnade på känslan!

Ja, han försvann i spåret och kvar stod jag där på skogsvägen och väntade, nej ingen Rio, hade signal på pejlens mottagare (nej jag har ingen gps pejl för den kostar massa pengar) så jag börjar gå för att möta upp honom och jag gick i 10 timmar, pejlen gav mig diffusa signaler och ingen Rio kom när jag ropade. Såg lodjursspår som fick mig att bli fruktansvärt orolig.
11.20 försvann han och kl 21.35 gav jag upp för dagen, jag var helt slut och Karma, Loke och Malte som varit med i många timmar för att leta efter flockens gammelhund, men utan resultat.

Pejlen gav utslag tillslut åt ett och samma håll men avståndet var väldigt långt och jag litade inte riktigt på pejlen tillslut då den givit diffusa riktningar under hela dagen.

Efter en fruktansvärd natt med ångest, tårar och ångestskrik ut i natten, ständigt titta ut för att se om han satt på trappan och ville komma in, väldigt lite sömn så kom ljuset och efter ha försökt äta frukost och packat ryggsäcken med dricka, frukt, kläder, första förband, täcke till Rio mm så gav jag mig ut ensam för att slippa oroa mig att nån av de andra hundarna skulle försvinna också. Jag började gå vår normala sträcka för nått sa mig att han kunde finnas där men hade blivit skadad och inte hittade hem men det var hopplöst, ingen Rio och konstiga pejlsignaler.

Jag tar mig fram till en skogsbilväg och följer den till ett jättestort hygge för att gå till ett ställe där jag hade bra signaler kvällen innan fast jag kunde inte riskera att gå över det mörka, snömoddiga hygget när jag var trött, uttorkad, blöt, hungrig och utan någon utrustning för ryggsäcken hade jag lämnat hemma.

Jag går och går över hygget, stundvis är det lätt att gå, pejlen börjar ge mig stadiga signaler och jag går med halvpigga ben, jag SKA hitta Rio, det var bara den tanken i huvudet, han har inte blivit tagen av lodjuret, han lever!  Men när pejlen tar mig väldigt lång bort åt helt fel håll börjar jag tveka, detta kan inte stämma, jag får in en annan pejl så vänder jag, drar mig mer hemåt, pratar mycket med en vän som ger mig tips och stöd och mitt i detta får jag ett sms. UPPHITTAD HUND! RING!

Hjärtat stannar nästan på mig, är det möjligt! Jag ringer genast och JA, RIO ÄR I ÅKRA! 4 KM HEMIFRÅN!

Damen som ringde hade kontaktat polisen (vi hade givetvis anmält honom försvunnen men ganska sent på kvällen när jag hade kommit in) och hade fått reda på att en hund var bortsprungen.

Kl 19 hade damen och hennes man kommit hem och sett att det var en kal fläck i snön på deras trapp men de gick in och öppnade dörren en liten stund senare för att ropa på sina katter och där stod Rio och bara klev på.  Han vart ompysslad, torkad och fick vatten och leverpastej, satt framför öppna spisen med mannen i huset och värmde sig, sov mellan dem i deras säng hela natten. Skithund! Här hemma var det en hemsk natt.

kl 10.20 fick jag sms:et, 23 timmar efter han försvann, ni förstår väl vilken lycka! Jag ringer genast hem där Helena har hållit ställningarna och hållit utkik efter honom och legat i standby i fall jag behövt hjälp. Ja, ni förstår väl glädjen här hemma också!

Jag tar mig ner till vägen där Helena möter upp med bilen och torra strumpor och skor till mig, och vi åker de då långa 4 km till Åkra.

När jag kommer in så kommer Rio lite avvaktande och skamsen fram till mig och gissa vem som började böla, jo, tuffa Martina, men Rio tycker inte om det så jag får snabbt svälja tårarna och börjar mata honom med leversnittarna jag burit med mig hela tiden. Till slut börjar han slappna av och kryper tät in till mig. Vilken glädje! Han släpper mig inte med blicken, tittar knappt på Helena utan måste bara hålla koll på mig, jag kopplar honom och ställer mig upp och hans ögon säger: Nu vill jag hem!

Damen hade lagt ut pejlen på trappen och hade jag litat på den hade jag kommit fram till honom till slut, knappast fortare för jag var väldigt långt bort, trots jag säkert gått en mil på förmiddagen.

Jag förundras hur mycket jag orkade, med lite vätska och näring i kroppen, men adrenalinet höll mig uppe, att jag inte gick vilse i de okända markerna jag korsade, jag kom på väldigt sent att jag hade en kartapp i telefonen som jag kunde använda som stöd och skicka skärmdump på kartan till Helena för att visa vart jag var. Att jag kunde ganska snabbt ta mig fram till vägen för att jag plötsligt kände igen mig, jag hade varit på just det hygget några gånger förut med mulle och knyttebarnen för ett år sen.

Väl hemma så kollade jag Rio och återigen förundras hur väl han hade klarat av detta, stel som en pinne och småsår på tassarna, lite uttorkad och inget mer. Han fick en stadig lunch bestående av fårstek, kolhydrater, vitaminer och mineraler blandat med vatten och köttsaft, gissa om det uppskattades. Han vart uppvaktad av Karma som hade saknat honom nå så fruktansvärt. Sen somnade han snabbt i korgen bredvid soffan med en fårskinnsfäll över sig medan jag vart inskickad i duschen för att sedan äta lite god korv (ja.. Rio fick nog det mesta), hänga upp alla blöta kläder och utrusning innan jag kröp ner under täcket i soffan och somnade snabbt. Där låg vi. Resten av kvällen. Rio sov och sov mest hela dagen, kvällen och natten och förmiddagen efter. Men sen började han skälla uppfodrande på mig igen, bara för att. Nu är han sig själv igen, lite stel, med tre av fyra tassar bandagerade med Esters urväxta strumpor och min hemgjorda röllekasalva på såren.

Jag är stel jag med, strumpor har jag också men det är ju kallt och ingen röllekasalva men ömma fötter och muskler. Men vad gör man inte för sin hund! Skulle gå genom eld för dom och familjen.

Nu får Rio vara kopplad för jag törs då inte släppa honom än på länge, inte innan jag har fått råd med att köpa en begagnad gps pejl så jag kan se vart han är. Helst skulle det vara 4 sändare, en till varje hund.

Undrar vad han har upplevt? Stötte han på ett lodjur? Vart så rädd att han la benen på rygg och bara sprang? Eller var det lodjuret som la benen på rygg och Rio efter? Jag hoppas på det senare om han träffade på lodjuret. En kamera på alla hundar också.. Undrar om jag kan önska mig det i julklapp.. ;)
Nej, nu är klockan mycket, dags att sova!

Tack och hej från Rio och mig! (Loke, Malte och Karma säger hej också!)

torsdag 2 november 2017

Fånga grävling

Grävlingen är ett nattaktivt djur och sover under dagarna i ett gryt, kanske är detta gryt under ert hus och när de gräver sig in kan de orsaka mycket skada under huset så att huset kan ta skada. Under vintern går grävlingen i dvala och bäddar ner sig i grytet.

Har ni gått om fruktträd i er trädgård så kan ni nästan räkna med att grävlingen kommer att besöka er när ni sover för den älskar sötsaker. Den kan också använda er trädgård som toalett då grävlingen använder ett och samma ställe till att göra sina behov, det märker ni genom att finna gropar med avföring i.

Hur kan man avlägsna en grävling då? Ja, det kan vara svårt men att fånga i fälla är ett sätt och då sätts en av naturvårdsverket godkänd fälla ut och med lite godsaker i fällan kan man lura in grävlingen om man har tur annars får man ändra strategi.

Behöver ni bli av med grävlingen kan jag hjälpa er med detta, i alla fall kan jag hjälpa er i Uppsala län, främst inom en 10 mils radie runt Uppsala.

Gå in på hemsidan: http://www.vildmarkshunden.se/ så hittar ni mina kontaktuppgifter.

söndag 16 juli 2017

Hundarnas utrustning: hurtta och brogården

Då har vi kommit till  gammelpojkarnas selar:

Rio har en formsydd sele från Brogården som sitter som en smäck på honom, den är av ett lätt material som torkar fort efter en tvätt och det behövs för Rio är träsktrollet nummer ETT i denna flock. Det är också en sele med y-front och bukremmen är placerad längre bak för att undvika skav bakom armbågarna.
Jag har testat några selar på Rio under hans snart 11 åriga liv men denna är den som sitter bäst på honom och det säger jag inte bara för att jag är kompis med tillverkaren ;) utan för att jag tycker det.




Malte har en y-front sele från Hurtta sedan några år tillbaka som sitter bra på honom, lite stor just nu då han gick ner ganska mycket i samband med Karmas höglöp. Nac
kdelen med den är att den luktar snabbt illa efter han har haft den på sig ett tag men den är lätt att tvätta. Men en uppdatering kommer att behövas till honom ganska snart.










Jag sätter alltid fast mina hundar i midjan när jag är ute och går med gänget och efter att ha provat flera olika midjebälten så hittade jag för många år sedan ett bälte som är perfekt för mig, jag vill inte ha ett bälte med elastiska delar då jag har sett och känt att Rio blir mycket hetare så Björkis hundförarbälte med modifikation med ett av mig tillverkat paracordband med ringar i båda ändarna, detta funkar suveränt för mig och det är riktigt  bekvämt att ha på sig. Det har dessutom flera bgb-hakar och d-ringar fastsydda för annan utrustning, perfekt att hänga kniven i vid jakt eller när vi beger oss ut i svampskogen.

 Så här sätter jag fast kopplerna i hundförarbältet och från att haft en karbinhake av modell klätterkarbin, för att den är så lätt och går att låsa, men efter ett ständigt trassel med 4 koppel som snurrar i hop sig så har jag nu 3 karbinhakar (ett sitter på kopplet från början) och på så vis kan jag trassla ut härvan på en gång när de byter plats.

Mellan mig och hundarna sitter fyra koppel av tre olika märken, Malte och Karma har enkla kanalbandskoppel från dogman med BGB-hake, medan Rio har ett expanderkoppel från Baggen, även den ett kanalbandskoppel. Jag är nöjd med detta koppel men tyvärr lossnar det tyg som sitter över gummibandet redan efter några promenader så det klipptes snabbt bort. Även Loke har ett expanderkoppel men från Neewa med pistolhake mot hunden och typ klätterhake mot mig. Det har dessutom ett handtag under expandern vilket är mycket bra när jag vill korta upp kopplet och ha mer kontroll på honom. Jag köpte detta koppel till Rio egentligen men insåg när jag kom hem att det var pistolhake på och pistolhakar på Rio har jag ingen bra erfarenhet av.

Helst skulle jag vilja ha ekologiskt läderutrustning på hundarna men det blir så mycket dyrare, men drömma kan man göra i alla fall.


Hundarnas utrustning: Zero DC Shorter

Som så väldigt många läste i mitt föregående inlägg använder jag sele på mina hundar oavsett vad vi ska göra.

De selar jag använder just nu på dem ska jag berätta om nu, många använder samma typer som jag men en liten beskrivning får ni i alla fall(som kan bli lång om jag känner mig själv så ha tålamod).

ZERO DC SHORTER
Karma och Loke har sedan 1,5 år sedan selar av märket Zero DC shorter som jag tycker sitter väldigt bra på dem. Jag hade problem med att Loke fick ont i nacken med sin förra sele då den satt snett när han gick framför mig så jag letade länge och väl efter en sele som satt bättre på honom och inte drog snett när han går framför mig, vilket dom oftast gör mina hundar. Jag ville också ha en sele som är lätt och är lätt att tvätta då hundarna är korsning med träsktroll och hittar alla lerhål inom en mils omkrets.

Zero DC shorter är en multifunktionell sportsele som är mycket lämpad för drag, canicross, cykling, joggingturer, skidåkning och spårning men passar lika bra för vardagsturerna. Den är fodrad med ett meshfoder som är lätt att tvätta och torkar snabbt.
Selens bukrem går längre bak på hundens rygg och på så sätt undviker hunden att få skav bakom armbågarna, detta är bra då mina hundar går väldigt långt i bland och då vill jag inte att de ska få ont




Hundarna verkar tycka om sina selar (Karma talar om det i alla fall) och vill hemskt gärna ha dem på sig och det är huvudsaken, för tycker inte dom om dem så gör inte jag det. Hundarnas komfort kommer först i det här fallet och de ser väl rätt nöjda ut, tycker ni inte?

Men är det något annat märke som anser att deras utrustning är bättre så testar vi dom gärna ;)



lördag 15 juli 2017

Hundarnas utrustning, Varför Sele?

SELE!
 Jag har alltid sele på mina hundar för att minimera skador på dem oavsett jag ska spåra med dem eller ej. Enda gången jag inte har sele på mina hundar är när de ska vara lösa i skogen.

Varför sele?

Har ni varit ute och gått med er hund med kopplet fast i hundens halsband, kanske ett stryphalsband för att hunden inte ska dra, men det gör den i alla fall, hunden hostar och har nästan svårt att andas men den fortsätter att dra. Kanske gormar ni på hunden att den får lov att sluta dra nu. Varför fortsätter hunden att dra trots att den verkar ha svårt att andas?


Jo, den försöker fly undan obehaget och fly undan från smärtan som den har i hals och nacke.

Hundens nacke och hals liknar vår egen nack- och halsregion väldigt mycket, så tänk er själva om ni har ett halsband runt er hals och ni får släpa på en hundförare som håller emot i kopplet, visst vi som människor kan förstå meningen och också säga i från att nu får du minsann sluta dra i kopplet. Men hunden förstår inte syftet med halsbandet och förstår inte vad det som gör ont runt halsen. Den försöker komma undan i stället. Här slår reptilhjärnan till, dvs överlevnadsinstinkten, som får hunden att fly eller gå till försvar. De flesta hundar försöker fly. Det finns en känd tv-profil, jag nämner inga namn, som förespråkar varmt att sätta halsbandet så högt upp på halsen som möjligt för att få kontroll på hunden, för att få den att gå vid din sida eller bakom dig. Högst upp på halsen mot huvudet är det som känsligast, nerver, blodkärl och strupen får inte mycket skydd från muskler.


Tänker er att ni har ett halsband som sitter åt under käken och sen är det någon som inte tycker om att ni tittar på en annan människa och ger er ett ryck med kopplet för att korrigera er. Inte så bekvämt eller?








Ett felaktigt använt halsband kan inte bara medföra smärta hos hunden utan det kan också skada hunden, nack-och ryggproblem, skador på luftstrupen, hunden kan få  
syrebrist, spända nackmuskler som orsakar spänningshuvudvärk, nervskador.






När jag pratar med hundägare om att använda sele på hunden i stället för halsband får jag genast svaret att ”jag vill inte att min hund ska dra”. Bara för att du sätter en sele på hunden så tänker nog inte hunden att nu ska det minsann dras i kopplet.

Nej, det går att träna hunden att inte dra i selen. Troligtvis kommer hunden till en början att dra även i selen om den har gjort det i halsbandet.

Att använda sele på hundarna undviker vi att utsätta hunden för obehag, smärta och skada hunden. Dessutom är selen ett bra handtag till att stötta hunden med om den är osäker, rädd eller tycker något är jobbigt, hunden känner er hand mot ryggen och tryggheten att du finns där och hjälper den.

Jag väljer att ha sele på mina hundar för att det är det bästa för dem!
Skriver i nästa inlägg vilka selar hundarna har,





måndag 10 juli 2017

Spårkurs dag 2

Hej hopp!

Skulle ha skrivit i går men kraschade i soffan efter en givande, skitrolig och lärorik kurshelg.
För er som mot förmodan missade det så var Loke och jag på kurs för att lära oss nya metoder att spåra på, ja nya och nya... för oss nya sätt i alla fall.
Denna kurs var i särklass den bästa kursen jag har gått i ämnet med otroligt duktiga instruktörer och duktiga kursdeltagare.
Söndagen var vigd åt ID-spår på vilt, vi korsade varandras spår många gånger , ytan vi tränade på hade betats av en flock hjortar under natten, det var flera viltslag vi spårade samtidigt, spåren låg nära varandra, och alla hundar spårade samtidigt och Loke löste det med bravur (iaf i mina ögon).
Han spårade hjort, älg, vildsvin och björn. Grymt roligt! Här ska det spåras!

Det är så otroligt hur bra hundens näsa är, hur de kan reda ut dessa spår med så mycket störning och dofter. De är fantastiska dessa Djur!

Senare på kvällen hörde jag ett fasligt väsen en bit bort, en rådjurskilling skrek och geten skällde något förfärligt så björnspårar´n Loke och jag drog i väg för at se vad problemet var, skriken slutade tvärt och när vi närmade oss fick jag syn på en räv som vi skrämde i väg. Men vi fann dock ingen killing så förhoppningsvis hade den kommit undan.

Nej, nu är det dags att göra lite nytta här hemma också. Ut till attefallshuset och lägg golv med dig nu!






lördag 8 juli 2017

Jaktspårkurs med Loke BC

Hmm denna fläck luktar väldigt intressant!
Vildsvinen?? nä dom ser jag inte

I dag har Loke och jag förkovrat oss lukternas värld, vi går nämligen kurs på Roslagens Jakt och Vilt i Almunge denna helg. Kursen är jaktinriktad så Loke är en katt bland hermelinerna som enda icke jakthundsras och jag var den enda icke jaktklädda personen med mina chinosshorts och hikingskor.
Denna kurs är mycket baserad på en väldigt bra bok och leds av en mycket rutinerad hundförare och instruktör vid namn Calle Ekström från Hunting Assistans som utbildar jägare såsom tullhundförare och polishundsförare. Kursen är mycket baserad på diskriminering, hårda spår och ID spår vilket är väldigt intressant då det är "nya" sätt att träna eftersökshundar på istället för renodlade blodspår vilket är ganska orealistiska med tanke på att det inte är säkert att en skadat djur blöder så speciellt mycket. Som Calle så: När djuret tappat så mycket blod som vi sprider i spåret kommer det inte så långt och dör snart av förblödning. Visst 600-700 räcker det men kanske inte 1-2 kilometers spår som det kan lätt kan vara i skarpt läge. Så många tankar snurrar nu i mitt trötta huvud om hur kursen jag håller nu ska se ut.

Ooo denna fläck då!
Loke är inte så mycket spårtränad men den hund som är det här i huset är gammal och lite sliten nu (Rio) när Karma löper så jag är tveksam att han skulle ha orkat en hel dag men jag får se om han får följa med som sällskap i morgon när kursen fortsätter.

När det var dags för första momentet, diskriminering, så skulle hundarna lära sig att markera hjorthud på en urvalsbana med 6 burkar, Lukten låg i en burk. Loke som inte haft så mycket  nära kontakt med vilt var inte så super intresserad men markerade iaf, nu är det så att Loke har en grej för sig när vi kör detta, det är att han hjärna använder tassarna och välter burkarna, Tokeloke! Men det är nåt att träna bort.

När alla hundar gått några vändor och markerat på hjorthuden var det dags att lägga ner en doft de skulle lära sig att INTE markera och i slutändan inte spåra, nämligen får... (det ska tydligen vara det absolut svåraste djurslaget att få hunden att inte spåra), där fick jag lov att sätta stopp, Loke får absolut spåra får! Vilken konstig blick jag fick från kursledare och övriga deltagare, jag fick påminna dem att Loke är en fårhund som jobbar med får. Inte för att jag tror att det har någon betydelse.

Efter lunch fortsatte vi med hårda spår, dvs spåra på asfalt mm. här var det svårare för Loke men det lossnade mot slutet. Men det märktes på honom i dag att han är påverkad av löpet han också och av att han inte ätit ordentligt på några dagar, så nu sover han djupt i sin koja i hundgården resten av kvällen och natten tror jag och jag jag sover nog gott jag med när jag väl lägger mig till ro men jag kommer att drömma om björnar och vildsvin!

Natti Natti Loke, tack för i dag min vän!







fredag 7 juli 2017

Vildmarkshundarna del 2

Nu fortsätter vi med fyrbeningarna:


Loke
Loke är lillpojken här hemma, han är 6 år ung och är en Border Collie. Hans fullständiga namn är Lynnbo Loke men lystrar även till TokeLoke vilket är lite passande för visst är han lite tokig.
Loke är min ständiga följeslagare när jag åker och jobbar eller bara åker en sväng. Han håller sig nära bilen när han är ute på tomten för inte missa att jag ska åka i väg. Han har till och med grävt en grop under min bil för att ha en plats att sova i. Han hjälper mig att hålla reda på min stora flock med får (4 tackor men de har varit flera och kommer att bli fler så småningom) och vallar in kaninerna när de är på rymmen. Han håller även reda på Rio när vi är ute i skogen under hösten, jag behöver ingen pejl, jag har en BC med superhörsel som lyssnar efter Rio´s pingla, sen springer han och hämtar honom.

Han är en känslig pojke som märker snabbt om jag är lite irriterad på något, inte på honom och blir lite låg då men känner också om jag mår dåligt eller jag är på väg att få ångest då kommer han och lugnar mig. Gohunden Min! Min ögonsten.



 Karma
Karma skulle vara hos oss i några veckor 2015 och vart kvar. Hon är av rasen Carea Leones från Spanien där de används som vallhundar bland annat. De är en gammal ras och är ursprunget till Australian shepherd.
Karma är den enda tiken i Sveriges tre Carea Leones  och jag hoppas att kunna avla på henne MEN då måste jag hämta en hane från Spanien.
Från första stunden när jag såg Karma blev jag störtförälskad i henne och rasen, det sa bara KLICK.
Karma har nästan jämt ögonen på mig, har alltid något att säga både när jag pratar med henne och när jag inte gör det, jag brukar säga att jag har två döttrar som kräver min uppmärksamhet. När dottern är tyst och leker själv är det Karma som vill ha uppmärksamhet. Hon vill gärna ligga nära och ha kroppskontakt och det är otroligt lugnande för mig att ha henne nära. Hon tycker dock inte om att åka bil men det jobbar vi på. Hon älskar att bada och springa efter bollar men det får hon inte för det är alldeles för stressande för henne så det undviker vi.
Hon är vår clown, min vackra Karma.



Fyrisån och Uppsala

 I dag har familjen haft en mysdag i Uppsala, jag är uppvuxen i centrala Uppsala närmare sagt i Luthagen. Familjen ville hitta på något i dag så vi packade in oss i bilen, hundarna fick stanna hemma i dag, och begav oss. Att ströva omkring i gamla hemtrakter är ganska härligt, äta sushi vid fyrisån, äta bakelse vid fyrisån, slänga halva bakelsen i fyrisån, lyssna på skrattmåsarna när de vill ha mer bröd av oss. En mysig dag helt enkelt. En idé föddes i mitt huvud men den måste tänkas över mera innan jag beslutar att genomföra den och då får ni veta mera.

Men nu laddar Loke och jag för en kurshelg i spårets tecken i metropolen Almunge.

Karmas höglöp är på väg att gå över men nu är Malte som vildast, han är nog lite trög för han blir som tokigast när löpet är slut och Karma säger i från, då inser han vad han har missat, tokhunden! Nu gäller att inte låta Malte vara lös ute eller ens vara själv ute i den inhägnade tomten för han ska ut och jaga tikar. Vi har fått gått skallgång några gånger efter honom. Lär dig känna din byggd, skaffa drever brukar man säga men det går lika bra med labrador tycker jag.

See you later!



onsdag 5 juli 2017

Vildmarkshundarna del 1

Jag tar dem från äldst till yngst:





Rio:
Rio är den äldsta av mina 4 hundar, snart 11 år och backar inte för nått kul. Älskar att upptäcka, klövja, klättra, krypa under, krypa igenom, ta gyttjebad, plaska i alla vattenpölar han kan hitta, springa fort, spåra, äta godis, åka bil, skälla osv. Ja han är med på alla tokigheter jag ber honom om.

Han är en sprocker spaniel, en korsning mellan jaktcocker- och jaktspringer spaniel, han jagar det mesta om han får, när han var yngre försökte han komma i fatt flygplanen som skulle till Arlanda, det gör han inte nu, han har nog blivit klokare eller så ser han sämre.

Rio är en pensionerad eftersökshund och tjänstehund från min tid som kommunal viltvårdare i Uppsala. Hans spårbeteende var så fort han möjligen kunde med mig släpandes i linan bakom honom med hagelbössan i högsta hugg. Runt träd, över stock och sten, runt buskar, under buskar och genom buskar och oftast i mörkret med pannlampa på huvudet som hela tiden åkte av, ja jösses vad vi höll på. Men det gick ofta bra. Ja, Rio är en speciell hund med en stor plats i mitt hjärta.



Malte, Malle mupp, Malle, ja kärt barn har många namn heter det ju. Klövenhöjs Malbec heter han i stamtavlan men ganska snabbt bestämde jag mig för Malte. Malte är en 9 årig jaktlabrador, en väldigt duktig jaktlabrador på de andjakter vi har varit med på. Under jakterna är han orädd och tar för sig i områdena men kommer det en myra och kryper på honom så hoppar han högt. Hemma är han en hund som inte gör mycket väsen av sig, jag har hört honom skälla en gång under de snart 9 åren jag har haft honom, kan vara försiktig i de flesta miljöer eller om det är något han är ängslig över så bara kör han på och forcerar sig fram. Många gånger har han sprungit in i knävecken i dörrhålet.
Han är en nallebjörn med vassa armbågar som han gärna borrar ner i låren eller i magen. Känner han av att jag har ångest så kommer han gärna och lägger sig på mig för att lugna mig. Min nallebjörn Malte.






Ungdomarna, Loke och Karma, tar vi en annan dag.

Frustrerade pojkar

Jag har 3 hanhundar och en tik i min närhet, mina bästa vänner, men just nu är inte jag vatten värd. Karma höglöper nämligen, Rio är smått desperat, gamla Rio snart 11 år är smått desperat. Karma tar det med ro, i alla fall utåt sett. Detta löp vart ett så kallat  tyst löp, vilket jag aldrig hade hört talas om för tyst är det definitivt INTE här hemma, men tydligen kan tikar ha tysta löp i bland, dvs att tiken inte har några blödningar som avslöjar att hon löper. Jag har ju märkt att hanhundarna har varit intresserade av henne men i och med att jag inte sett några blödningar som kom det som en chock när hon plötsligt ställer upp för Loke. Dagen efter började serenaden. Men snart är det färdiglöpt, jag ser ljuset i tunneln! Lugnet lägger sig i lilla huset och vi kan planera nya äventyr.

Karma