fredag 24 november 2017

Rio, den lilla busen

Häromdagen var jag ut med Rio och Karma ut i skogen för att samla granbarr till salva, det var planen i alla fall.. Rio fick upp ett spår och drog järnet, jaja han kommer snart tillbaka, han brukar inte vara borta mer än några minuter, jag har pejlen på honom, det är lugnt.. ja så gick mina tankar. Men strax innan jag släppte honom så fick jag en känsla att i dag kommer något att hända, att kortet jag tog är det sista och ändå släppte jag honom och det ångrar jag, att jag inte lyssnade på känslan!

Ja, han försvann i spåret och kvar stod jag där på skogsvägen och väntade, nej ingen Rio, hade signal på pejlens mottagare (nej jag har ingen gps pejl för den kostar massa pengar) så jag börjar gå för att möta upp honom och jag gick i 10 timmar, pejlen gav mig diffusa signaler och ingen Rio kom när jag ropade. Såg lodjursspår som fick mig att bli fruktansvärt orolig.
11.20 försvann han och kl 21.35 gav jag upp för dagen, jag var helt slut och Karma, Loke och Malte som varit med i många timmar för att leta efter flockens gammelhund, men utan resultat.

Pejlen gav utslag tillslut åt ett och samma håll men avståndet var väldigt långt och jag litade inte riktigt på pejlen tillslut då den givit diffusa riktningar under hela dagen.

Efter en fruktansvärd natt med ångest, tårar och ångestskrik ut i natten, ständigt titta ut för att se om han satt på trappan och ville komma in, väldigt lite sömn så kom ljuset och efter ha försökt äta frukost och packat ryggsäcken med dricka, frukt, kläder, första förband, täcke till Rio mm så gav jag mig ut ensam för att slippa oroa mig att nån av de andra hundarna skulle försvinna också. Jag började gå vår normala sträcka för nått sa mig att han kunde finnas där men hade blivit skadad och inte hittade hem men det var hopplöst, ingen Rio och konstiga pejlsignaler.

Jag tar mig fram till en skogsbilväg och följer den till ett jättestort hygge för att gå till ett ställe där jag hade bra signaler kvällen innan fast jag kunde inte riskera att gå över det mörka, snömoddiga hygget när jag var trött, uttorkad, blöt, hungrig och utan någon utrustning för ryggsäcken hade jag lämnat hemma.

Jag går och går över hygget, stundvis är det lätt att gå, pejlen börjar ge mig stadiga signaler och jag går med halvpigga ben, jag SKA hitta Rio, det var bara den tanken i huvudet, han har inte blivit tagen av lodjuret, han lever!  Men när pejlen tar mig väldigt lång bort åt helt fel håll börjar jag tveka, detta kan inte stämma, jag får in en annan pejl så vänder jag, drar mig mer hemåt, pratar mycket med en vän som ger mig tips och stöd och mitt i detta får jag ett sms. UPPHITTAD HUND! RING!

Hjärtat stannar nästan på mig, är det möjligt! Jag ringer genast och JA, RIO ÄR I ÅKRA! 4 KM HEMIFRÅN!

Damen som ringde hade kontaktat polisen (vi hade givetvis anmält honom försvunnen men ganska sent på kvällen när jag hade kommit in) och hade fått reda på att en hund var bortsprungen.

Kl 19 hade damen och hennes man kommit hem och sett att det var en kal fläck i snön på deras trapp men de gick in och öppnade dörren en liten stund senare för att ropa på sina katter och där stod Rio och bara klev på.  Han vart ompysslad, torkad och fick vatten och leverpastej, satt framför öppna spisen med mannen i huset och värmde sig, sov mellan dem i deras säng hela natten. Skithund! Här hemma var det en hemsk natt.

kl 10.20 fick jag sms:et, 23 timmar efter han försvann, ni förstår väl vilken lycka! Jag ringer genast hem där Helena har hållit ställningarna och hållit utkik efter honom och legat i standby i fall jag behövt hjälp. Ja, ni förstår väl glädjen här hemma också!

Jag tar mig ner till vägen där Helena möter upp med bilen och torra strumpor och skor till mig, och vi åker de då långa 4 km till Åkra.

När jag kommer in så kommer Rio lite avvaktande och skamsen fram till mig och gissa vem som började böla, jo, tuffa Martina, men Rio tycker inte om det så jag får snabbt svälja tårarna och börjar mata honom med leversnittarna jag burit med mig hela tiden. Till slut börjar han slappna av och kryper tät in till mig. Vilken glädje! Han släpper mig inte med blicken, tittar knappt på Helena utan måste bara hålla koll på mig, jag kopplar honom och ställer mig upp och hans ögon säger: Nu vill jag hem!

Damen hade lagt ut pejlen på trappen och hade jag litat på den hade jag kommit fram till honom till slut, knappast fortare för jag var väldigt långt bort, trots jag säkert gått en mil på förmiddagen.

Jag förundras hur mycket jag orkade, med lite vätska och näring i kroppen, men adrenalinet höll mig uppe, att jag inte gick vilse i de okända markerna jag korsade, jag kom på väldigt sent att jag hade en kartapp i telefonen som jag kunde använda som stöd och skicka skärmdump på kartan till Helena för att visa vart jag var. Att jag kunde ganska snabbt ta mig fram till vägen för att jag plötsligt kände igen mig, jag hade varit på just det hygget några gånger förut med mulle och knyttebarnen för ett år sen.

Väl hemma så kollade jag Rio och återigen förundras hur väl han hade klarat av detta, stel som en pinne och småsår på tassarna, lite uttorkad och inget mer. Han fick en stadig lunch bestående av fårstek, kolhydrater, vitaminer och mineraler blandat med vatten och köttsaft, gissa om det uppskattades. Han vart uppvaktad av Karma som hade saknat honom nå så fruktansvärt. Sen somnade han snabbt i korgen bredvid soffan med en fårskinnsfäll över sig medan jag vart inskickad i duschen för att sedan äta lite god korv (ja.. Rio fick nog det mesta), hänga upp alla blöta kläder och utrusning innan jag kröp ner under täcket i soffan och somnade snabbt. Där låg vi. Resten av kvällen. Rio sov och sov mest hela dagen, kvällen och natten och förmiddagen efter. Men sen började han skälla uppfodrande på mig igen, bara för att. Nu är han sig själv igen, lite stel, med tre av fyra tassar bandagerade med Esters urväxta strumpor och min hemgjorda röllekasalva på såren.

Jag är stel jag med, strumpor har jag också men det är ju kallt och ingen röllekasalva men ömma fötter och muskler. Men vad gör man inte för sin hund! Skulle gå genom eld för dom och familjen.

Nu får Rio vara kopplad för jag törs då inte släppa honom än på länge, inte innan jag har fått råd med att köpa en begagnad gps pejl så jag kan se vart han är. Helst skulle det vara 4 sändare, en till varje hund.

Undrar vad han har upplevt? Stötte han på ett lodjur? Vart så rädd att han la benen på rygg och bara sprang? Eller var det lodjuret som la benen på rygg och Rio efter? Jag hoppas på det senare om han träffade på lodjuret. En kamera på alla hundar också.. Undrar om jag kan önska mig det i julklapp.. ;)
Nej, nu är klockan mycket, dags att sova!

Tack och hej från Rio och mig! (Loke, Malte och Karma säger hej också!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar