tisdag 26 december 2017

Expedition Vildmarkshunden på Upplandsleden 2018

Jag har länge funderat på att gör någonting "äventyrligt", utföra  en expedition av något slag och nu ska det ske! 2018 ska det ske!

Jag SKA gå Upplandsledens alla etapper! Jag och hundarna ska gå alla 40 milen, Jag kanske inte tar med alla 4 på alla turer, det beror lite på hur terrängen och underlaget är och dagsformen på mina äldre hundar.

Upplandsleden består av 31 etapper indelade i 3 fristående avsnitt:
Huvudleden är totalt 25 mil lång med start vid Sunnerstastugan i Uppsala och slut i Älvkarleby
 Västerleden startar vid Siggeforasjön och slutar i Härjarö
Mellanleden är den kortaste delen, bara 3 mil och går mellan Bålsta och Skokloster.

Vi kommer starta med Huvudleden och försöka beta av den från början. Vi börjar med etapp 1 Sunnerstastugan - Nyby via Lunsentorpet och Fläktanstugan, en sträcka på 8,5 km. Men startdatum är inte klart än men inom en snar framtid!

Jag kommer att ta den tid det tar med förhoppning att kunna klara av det under 2018 men kommer inte stressa fram det för målet med denna expedition är att läka från stressrelaterade problem.
Hundarna kommer att bära klövjeväskor med deras mat och vatten och jag bär min egen ryggsäck med ett innehåll jag kommer att skriva om i ett eget inlägg senare.




fredag 8 december 2017

I de vilda djurens tjänst

Såg ett inlägg på Facebook i kväll som gjorde mig illa berörd, en duva hade setts på Stora Torget i Uppsala och den var skadad och personen i fråga visste inte var man kunde vända sig, förutom till viltrehablitieraren som svarade på inlägget. Nu försvann duvan från platsen och vart ej återfunnen.
Att inte den hade kunnat snabbt kunnat fått hjälp gör mig illa berörd då detta var mitt jobb, min kallelse här i livet under 6 års tid som heltidsanställd kommunal viltvårdare. Fick vi ett samtal om ett skadat djur i någon av Uppsala kommuns tätorter så åkte vi, ofta även på helgerna och storhelger. Vi hade ett ansvar för de vilda liven i Uppsala Kommun och det ansvaret tog mycket tid som vi gärna gav bort till förmån av de vilda liven. Visst vi sköt en hel del också där vi hade uppdrag av företag och föreningar för att människan tar över djurens plats i naturen.
I bland hann vi inte fram till det skadade eller sjuka djuret för att förkorta deras lidande eller kunna ta det till en viltrehabiliterare som kunde rädda livet på det. Jag har suttit med harungar, rävungar eller fågelungar i knät för att köra dem till räddningen. Jag har hämtat en skäggdopping som landat på en blöt väg i tron om att det var vatten. Jag har räddat igelkottsungar vars mamma hade blivit påkörd för att sedan släppa ut dem på en säker lokal och sett dem växa och äta den mat vi ställde ut åt dem. Jag har kört ut oändligt många 100 kg fågelmat till våra 12 foderstationer runt Uppsala under vintrarna. Vi rensade 100-tals fågelholkar varje vår, ja listan är lång av vad vi utförde för djuren i Uppsala med stolthet. Vi hade eftersöksjour vart femte vecka, jag hade två veckors jour under en period, där vi var tillgängliga dygnet runt då vi fick rycka ut på viltolyckor på vägarna eller när svanen i svandammen blev sjuk och den fick åka i min hundbur en lördag eftermiddag. Ni kan väl bara gissa vad med övertid vi hade varje år, men det gjorde inget för det var vårt kall.

Sen vart det nya tider, nya prioriteringar och viltvården lades ner helt och lades på entreprenad och sköts från Stockholm. Jag förlorade min identitet och mitt kall.

Nu sköts det från Stockholm och hjälpen kan dröja någon dag och då är det bara på kommunal mark som djuren får hjälp. Det är sorgligt att djuren inte får hjälp när de behöver den.






Spårning med Loke

I går var Loke och jag ute i skogarna runt Åkra, Vendel, för att försöka spåra upp en förrymd rottweilertik som försvann dagen innan.
Han fick upp ett spår ganska snabb och markerade flera fläckar där tiken kissat, hon löper, med bestämda steg drog han med mig djupare in i okända skogar. Men efter drygt 2.5 km in i skogen börjar han bli trött, blöt och tveksam och då beslutar jag mig för att bryta, efter sista kissfläcken ca 800 meter in i spåret har vi inte sett några fler spår men i och med att han var så målmedveten hela tiden ville jag inte bryta. OM han har spårat henne hela tiden det vet jag inte. Det vet bara Loke.

Jahapp där stod vi 2.5 km in i okänd skog och skulle leta oss tillbaka, hundens ägare hade gett upp för han hängde inte med, men jag plockade fram telefonen för att se på kartan var jag var någonstans, men f-n vad svårt det att manövrera en smartphone med blöta fingrar! Fick tillslut stoppa både telefon och handen under armen innanför jackan för att torka så jag kunde se var jag var för att kunna gå till vägen. Men jag fick en riktning och började gå genom snårig skog, över hyggen och genom väldigt vacker skog, såg en älgko och hittade tillslut tillbaka till vägen.

När jag är ute så här är jag aldrig orolig att inte hitta tillbaka, har jag märkt utan det är mer spännande att röra sig på okänd mark och känna att jag har lite kontroll, karta är alltid bra men en gps är nog bättre. Sen hade jag packat ryggsäcken med vätska, energibarer mm men tokskalle som jag är låter jag den ligga kvar i bilen. Detta svor jag över när jag blev törstig! Det gör jag inte om!

Hittat en ny app, eller ja två appar som man kan koppla i hop och få en 3D film på den stäcka vi gick, skitkul att se! Länkar den här nedan. Inte hela sträckan kom med för jag glömde att slå på appen när vi startade. Apparna heter endomondo och Relive. Dessa kommer jag att använda mycket!

https://www.relive.cc/view/e1041410023

En sak som jag måste investera i är ett mobilskydd för väta så jag kan använda den trots jag är blöt om fingrarna, jag tar ju en hel del bilder när jag är ute. Även om jag vill ha en ny liten kamera också för att spara på mobilen lite. Eller varför inte en goprokamera, eller både och! Blir till att spela på lotto ser jag! GPS med sändare till hund, kamera och goprokamera! Billigt!

Tack för mig!




söndag 3 december 2017

Text som betyder något


Jag lyssnar på musik men lyssnar sällan på texten och dess innebörd men denna hör jag på alla sätt och vis. Den träffar verkligen rätt i mina öron och det är en låt som får mig att komma i gång när det är lite tungt i huvudet, som det är i dag. Den går på repetition och gärna högt så jag kan skråla till den! Skönt att höra texten och känna igen sig i den.


Keep on Walking av Salem al Fakir



I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I have a long road ahead of me It's cloudy and dark it's hard to see Will I ever get through to the end? Been down this sling so many times before And I told myself I would do it no more Now I'm back on the same road again I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking There's some twists and turns I've gotta clear But when I'm done the end will soon appear I can leave my troubles behind I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I never stopped believing I know what I should do, just let the light guide me through I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking I was aiming for the sky, ended up flat on the ground But once again the sun is rising, I better keep on walking Keep on walking

lördag 2 december 2017

Reflektioner

Så här mer än en vecka efter Rio´s äventyr så har jag reflekterat en hel del, hur sjukt det må än låta och missförstå mig inte jag vill inte att mina hundar ska rymma MEN att leta efter Rio på för mig okända marker gav mig en sån adrenalinkick! Att slänga på mig ryggsäcken med den utrustningen jag behövde om jag hittade Rio nedkyld och skadad. Att ha fart i benen. Att orka så mycket som jag gjorde. Att ha ett mål med strapatsen. Att på ett säkert sätt ta mig fram i bitvis ganska svår terräng. Att undvika att gå vilse. Att hitta snabbaste vägen tillbaka när hunden i fråga är omhändertagen och är i ett varmt hus sedan kl 19 kvällen innan.

Den känslan har inte lämnat mig. Jag har alltid haft en längtan att ge mig ut på äventyr, uppleva och upptäcka för mig okända marker men livet har inte gått i den riktningen. Kanske är det en rädsla som håller mig tillbaka, kanske till en början i alla fall, kanske lyssnar jag för mycket på andra i min närhet som säger åt mig att växa upp och jobba vilket jag gjorde i stället för att göra det jag ville.
Jag jobbade och mobbades på mitt arbete tills jag drabbades av utmattningssyndrom för nu sex år sedan, ja den historian finns i början av blogginläggen så läs den där om ni är intresserade.

Sedan dess har jag famlat i mörkret för att hitta tillbaka till den Martina jag vill vara, att hitta något som får mig att vilja vakna upp om morgon och känna glädje att jobba.
Kanske hittar jag aldrig tillbaka men det gäller att göra det bästa av livet i alla fall.

Men där,mitt på ett jättestort hygge,så kände jag mig hel. Så, KAN man bli äventyrare så här på äldre dar, lite rund och kondisen kunde vara bättre? KAN jag det?  Behöver ju inte bestiga Mount Everest eller cykla runt jorden, tror inte familjen min går med på det.. eller? Kanske de vill ha lugn och ro ett tag...;) 

När drar vi?