lördag 2 december 2017

Reflektioner

Så här mer än en vecka efter Rio´s äventyr så har jag reflekterat en hel del, hur sjukt det må än låta och missförstå mig inte jag vill inte att mina hundar ska rymma MEN att leta efter Rio på för mig okända marker gav mig en sån adrenalinkick! Att slänga på mig ryggsäcken med den utrustningen jag behövde om jag hittade Rio nedkyld och skadad. Att ha fart i benen. Att orka så mycket som jag gjorde. Att ha ett mål med strapatsen. Att på ett säkert sätt ta mig fram i bitvis ganska svår terräng. Att undvika att gå vilse. Att hitta snabbaste vägen tillbaka när hunden i fråga är omhändertagen och är i ett varmt hus sedan kl 19 kvällen innan.

Den känslan har inte lämnat mig. Jag har alltid haft en längtan att ge mig ut på äventyr, uppleva och upptäcka för mig okända marker men livet har inte gått i den riktningen. Kanske är det en rädsla som håller mig tillbaka, kanske till en början i alla fall, kanske lyssnar jag för mycket på andra i min närhet som säger åt mig att växa upp och jobba vilket jag gjorde i stället för att göra det jag ville.
Jag jobbade och mobbades på mitt arbete tills jag drabbades av utmattningssyndrom för nu sex år sedan, ja den historian finns i början av blogginläggen så läs den där om ni är intresserade.

Sedan dess har jag famlat i mörkret för att hitta tillbaka till den Martina jag vill vara, att hitta något som får mig att vilja vakna upp om morgon och känna glädje att jobba.
Kanske hittar jag aldrig tillbaka men det gäller att göra det bästa av livet i alla fall.

Men där,mitt på ett jättestort hygge,så kände jag mig hel. Så, KAN man bli äventyrare så här på äldre dar, lite rund och kondisen kunde vara bättre? KAN jag det?  Behöver ju inte bestiga Mount Everest eller cykla runt jorden, tror inte familjen min går med på det.. eller? Kanske de vill ha lugn och ro ett tag...;) 

När drar vi?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar